Hon är någonting mer, någonting främmande.
Någonstans i stjärnornas dans är hon född.
Och även om hon ibland just likt en svag minnesbild
passerar, bär hon i sitt bröst tusen brustna röster.
Hon fångas ej i sagor, rör sig bort ifrån början och slut.
Beskrivningarna haltar,
likt havets vågor,
kort de lever kraftfullt,
för att sedan i tomhet slumra.
Hon är en av dem som omger sig av doften
av någonting ofattbart.
Och ändå i allt,
är hon nära, den där tidiga morgonen,
då solens strålar lyser svaga.