Vi förblindades av varandra.
Våra läppar formade ord som föddes och levde, dansandes, i dom stora tysta majestätiska salarna.
Vi fröjdades åt vår lycka, vår välgång.
Våra kunskaper sträckte sig över berg och slätter ja ända ner i havens djup.
Vi jämförde oss med gudar, vi krönte varandra med kronor av renaste guld.
Vi fångade sol och måne och stjärnorna bugade sig för oss och vindarna viskade till varandra om vår storhet.
Men vi förblev främlingar inför allt, inför varandra.
Vad är då ett liv om det innefattar allt det stora, allt det fantastiska om livet i sig självt inte andas..