tanken att bli dödad
med skräck som vapen
håller mig helt skräckslagen
jag är den fega riddaren
som gömmer mig för draken

för saken är den
att misstagen värker i magen
jag går vidare
fastän jag inte var klar än
och vad händer då sen,
med utvecklingen?
inga svar, bara ett "men..."

jag vill bara hitta hem
men irrar mest runt
låtsas att jag tar tag i det,
men vet att det där bara är strunt

klart jag håller uppe fasaden
tar fram spaden, och gräver en grav
slänger ner mig själv bitvis och snart finns det ingen kvar

men jag är ändå underbar
det säger i alla fall du
och jag har liksom ingen annan
att lita på just nu