Inbilla er inget!

Det är bara en förklädnad, en mask,
jag är som vilket djur som helst.

Jag delar feministiska artiklar på Facebook, för att ligga.

När jag säger ”ur ett genusperspektiv” och sen något smart,
så föreställer jag mig att alla tjejer i rummet blir lite, lite våta.

Jag pluggar genus för att flörta med kursarna,
så att jag ska kunna avsäga mig min kollektiva manliga skuld
och lära mig de bästa raggningsreplikerna.

Jag är ett rovdjur som jag alltid varit,
och som alla rovdjur måste jag anpassa mig i takt med bytet.

Likt varfågeln sjunger falskt för att lura sångfåglarna i sitt gap,
så sjunger jag om heteronormer och samtyckeslag,
jag sjunger om victim-blaming och slut-shaming
och jag sjunger: ur ett genusperspektiv, och sen något smart
och jag föreställer mig att alla sångfåglarna blir lite, lite våta…
Och sen hugger jag till!

Likt margaykatten imiterar apungarnas skrik på hjälp,
för att locka till sig deras föräldrar, så skriker jag på hjälp:
Hjälp! Vad är maskulinitet och hur ska jag förhålla mig till de
kulturella förväntningar som läggs på mitt kön!?
Hjälp mig feminismen! Kom och klappa mig på huvudet,
säg att allt är okej och rädda mig från patriarkatet…
Och så hugger jag till.

Likt vissa rovskinnsbaggar låtsas vara myror,
för att infiltrera stacken inifrån och äta upp dem, en efter en,
så tar jag mig in på feministiska forum på internet
och hänger med mina genusmedvetna tjejkompisar,
och lovar att jag är queer eller trans eller intergender,
och sen lurar jag in dem i mörka rum och hörn
på separatistiska dansgolv där de känner sig trygga,
och jag lutar mig nära och viskar något fint…
Sen hugger jag till!

Och en efter en faller de för min genusmedvetna charm
tills hela stacken ligger tom
och det ekar i de tusentals gångarna under marken,
där de brukade marschera på led.

Jag är masken i Evas äpple.
Ett sladdrigt, fuktigt litet ormyngel
som ringlar runt där i tunnlarna,
äter upp det inifrån,
penetrerar fruktköttet tills äpplet ruttnar,
gör nya hål när jag blir trött på de gamla.

Och när du till sist tar den där tuggan och tror du ska få kunskap
så faller äpplet ihop i handen på dig,
och det enda som är kvar innanför det tomma skalet
är jag.

Vid trädets stam ligger ormens ömsade skinn, lika ihåligt.

Och under trädet den öde myrstacken,
som en underjordisk spökstad
med bräckliga små fågelben och övergivna apskallar,
och då har feminismen inte gått för långt.
Då är feminismen död.

Så kastrera mig snälla, innan jag krossar någons hjärta,
eller faktiskt lyckas inbilla er att alla män inte är våldtäktsmän.
Att alla män inte är djur.