Det börjar klarna
inte för att smärtan avta
utan att jag får distans

Jag är den igen
sitter i sitsen
den berömda
bortglömda

den andra kvinnan
den som finns till
för att bekräfta egot
när livet är mörkt och jag förblir en ljuspunkt i natten

den andra kvinnan
som aldrig tas på fullt allvar
som kanske få sitta på en piedestal
men som för alltid blir där ensam
(och känslor har jag inte rätt till!)

den andra  kvinnan
vars leende
har fastnat som ett skulptur
i de vackra ansiktet
för det är så ”den andra” duger - skönhet utan krav

Har varje man behov av att ha en ”andra”?
vissa har Alkohol som sin älskare...
andra en ideal
vad det de jag var?

Smärtan inom mig är det samma
om jag är första kvinna och
konkurrerar mig mot den andra eller att jag är den andra
och väljs bort inför den första

symptomen är det samma
när kärleksfulla orden avtar
allting blir hugget och urtvättad
även om samtalstonen i sig är vänlig
men hjärtan
dom har bleknat

Tårarna är kanske lika bittra
fast sorgen är jag inte
berättigade till

för jag finns inte
och vem vet...
jag kanske aldrig fanns