Jag har följt Justine Foxs skrivande alltsedan hon sommaren 2013 kom till poeter.se och jag själv var några månader gammal här. Snart fann jag hos Justine F. en helt egen röst, i lyriken såväl som i de prosatexter hon presenterade. En röst som i ett samtidigt lätt och fylligt språk, i toner och färger över hela skalan, i moll och i dur gestaltar en yngre kvinnas upplevelser och reflexioner i olika livssituationer men också i mer fictionartade texter. Jag tänker här lite särskilt på novellen 'Endast tomten är vaken', en helt betagande skröna om en julkväll på krogen. Justin Fox visade ett varierat författarskap med en samtidigt omisskännligt egen röst.

Nina Quists debut på bokscenen hamnar inte i skuggan, den är stark och hennes poesi är mycket – påtaglig! I Glasvingar går hon in i och skriver fram livet i och kring en separation. Många av dikterna rör sig givetvis i separationens öga, i själva isärgåendet, dess emotionella och fysiska, personliga och sociala dimensioner. Men också i blickar bakåt och aningar framåt. Och det är fortfarande Justine Foxs röst som talar.

Som litterärt tema är en separation inte särskilt originellt, det finns åtskilliga sidor skriva om det i och utanför skrivbordslådorna. Men den poesi Nina skriver ur separationen är så mycket mer originell. Hon skriver naket, sårigt, öppet, utlämnande. Samtidigt som de enskilda dikterna är lite spröda i sin ton och små i sitt typografiska omfång, så är uttrycket stark, kaxigt och lite upproriskt, stundtals mycket kroppsligt, köttigt. Här finns inget vadande i självömkan, ingen underkastelse eller veklagan. En ilska lyser ibland igenom men mest mot det egna jaget; inga anklagelser, inte ens bitterhet mot ”den andre”. Men en tveksam ånger finns där i saknaden efter den förlorades närhet och i åtrån till den som inte längre svarar på, tar emot den. Den allvarliga separationens klibbiga frågor darrar genom texterna – vad har jag varit med om, vad har vi gjort, var är jag, vad blir nu.

Ur erfarenheterna av denna separation skriver Nina Quist en poesi som många läsare nog kan höra som ekon i egna erfarenheter. Jag kan tänka mig att 'Glasvingars' berättelse kan vara något av en tröstebok för människor med separationens stormar levande i sina liv! Därför är hennes diktsamling inte bara vackert formulerade erfarenheter och tankar som kunde betraktas som på ett galleri – den får också ett ärende. Den är viktig poesi.

Jag minns att det ibland förekom rimmade radslut och ord hos Justine Fox (tyvärr är hennes arkiv på poeter.se borta, vilket gör referenser till hennes texter meningslösa för den som inte har dem i eget minne). Hos Nina Quist är rimmen nästan genomgående, bara några enstaka dikter innehåller inga rim. Detta fascinerar mej, ty rim kan i min poesiläsning vara farliga., d v s när rimmen tenderar att bli smide för egen skull så att de får styra texten och överordnas dess kött och blod, nerver och sinnen.

I 'Glasvingar' har jag inte fastnat på några sådana rim. Bara en enda dikt, 'var', tycker jag, i min övriga fascination, kunde ha utgått, den ljuder lite för mycket som en ledsamt söt visa för mej, men en alltför konsekvent varannanradsrimning. Och ändå är den gripande vacker i sin mollton.

Ninas rimkonst är alltså något helt annat än smide. Rimmade ord och radslut finns här inte därför att det SKA rimma enligt någon meter utan därför att orden, stavelserna RÅKAR rimma! De blir som mjuka hållpunkter i läsningen och samtidigt kryddor som accentuera textens smak! Många rim har också en spännande oregelbundenhet i var och hur de kommer in texten, vilket också stärker deras karaktär av att vara tillkomna i skrivandet och inte för det! De ger nerv till texten och puls åt läsningen, lyfter det spröda till styrka. I en av samlingens längre dikter, 'håll käften', uppbygd av fyra 4-radiga och fyra 3-radiga verser, finns ett rim i de fyra första verserna – ett litet ord, medan det i de två sista verserna finns två assonanser, d v s ord som egentligen inte alls rimmar men i läsningen fungerar som rim: kommer... munnar, tror... ord. Effekten blir en sångbarhet som samtidigt står i stark kontrast mot textens berättelse om en stökig, kantig, sårig verklighet.

Dessa assonanser är för mig mer opåkallade och oanade och därför också ofta rikare, mer effektiva än de ”faktiska rimmen”. I assonanserna ligger ett moment av plötslighet, som kan ge mej ett slags aha-upplevelse liknande den hos en bra haiku.     Ö h t associerar jag ganska ofta till haikuläsning i Ninas dikter – den spröda formen, tonen och det vidgande ögonblicket i en ordvändning. Det är mycket fascinerande.

Vid de första läsningarna av 'Glasvingar' har jag tyckt mej sakna en ton jag minns hos Justine Fox – ett lite distanserat och naknare tilltal, lite fräckare, mer ”cool”. Men vaddå? Den verklighet som dikterna i boken talar om är allt annat än cool. Och varför skulle en författare tala med bara en röst – stort är ju att ha fler röster och med dem kunna spänna över fler dimensioner av verkligheten – och ändå vara omisskännlig, sig själv, egen!

I 'Glasvingar' finns också bilder och metaforer som visar på författarens förmåga att se och återge. Bara ett fåtal exempel: ”ge mig luft / ge mig mer / tårar bränner / när jag ler”; ”fåglar faller / som konfetti”; ”moln som curry”; ”grå kostymer / rinner genom / asfaltsdjungeln”... Ja då är också jag där, levande i det beskrivna – tala om bilders, metaforers verkan i dikt!

Det är väldigt uppmuntrande och spännande när en uppskattad skrivarvän på poeter.se ”kommer ut” och tar gestalt i tryckt form, att hon–han går att läsa och uppehålla sig i utan att behöva glo in i den här blåosscilerande skärmen framför näsan, att kunna ta med sig. Därtill är ju det att bli publicerad ett erkännande av författaren som – författare, vad vi än kan tycka om det! Lite som en musikartist som går från utube till att komma ut med en skiva. Detta utan att på något vis förminska värdet av poeter.se och de möjligheter sidan ger ”dolda skrivare” till inspiration i mötet mellan den egna poesin och omvärlden. poeter.se är viktigt!

      Efterord

Införskaffa Nina Quists 'Glasvingar' direkt från förlaget – det är att rekommendera av flera skäl, inte minst för att gynna ett förlag som i dag vågar satsa på att ge ut ny poesi: www.lindelows.se. En aktningsvärd kulturgärning.

Avslutningsvis vill jag uppmana kommande läsare att stanna till redan i samlingens inledande dikt 'gå' – läs den, igen och igen. Låt den vila och läs den igen – som två piskrapp på läsarens nakna rygg!

/ Petter Rost, skrivarvän