Jag är inte en rädd människa.

Livet har lärt mig så.

Jag tar en Kalashnikovpipa i munnen.

Som den jävla hardcore Finne jag är!

Jag kommer aldrig att vika mig ner,
för att försvara Norden,
och de mina

Om jag måste rädda de jag älskar.

De kan blåsa ut min hjärnsubstans,
och alla mina tankar,
rakt ut i någon jävla sandöken.

De kan skända mitt lik,
släpandes bakom en dragkrok efter en halvtaskig Pickup.

Över sand och trottoarer.

Jag hade inte känt något ändå,
under förutsättningen att jag verkligen var död.

Annars hade det nog gjort jävligt ont en stund.

Oavsett vilket.

Hade jag ändå stått för det jag står för.

Jag är inte rädd för detta.

Även om jag troligtvis hade pissat på mig.

Men det pisset jag hade haft i mina byxor är oväsentligt.

Bara att bita ihop och höra skottet komma,
eller känna asfalten slipa av min hud.

Finnar är bra på att bita ihop.


Jag är inte rädd för mycket,
mycket få saker skrämmer mig.

Men det jag är livrädd för.

Som får mig att likstelna på nätterna.

Är när jag vaknar upp i natten,
i mörkret,
med vidöppna ögon i mitt eget svett.

Och ingen finns där för mig.

Och jag tror att jag är ensam på riktigt.

Det är detta jag är jag livrädd för!

Att komma hem till ett tomt hus.

Och ingen undrar var jag är?

Ingen saknar mig.

Att ingen väntar på mig där hemma.

Då hälper det inte att jag är en Finne.