Ibland tänker jag att du aldrig älskade mig på riktigt. Att det handlade om självbedrägeri. Från mitt håll också. Jag ville tro dig. Jag ville lita på dig. Kanske är jag dumsnäll på det sättet. Jag vill tro gott om folk, tills de bevisar motsatsen. Och nu när du har bevisat motsatsen så kan jag ändå inte hata dig. Du har en sjukdom. Den har tagit över dig, det är den som talar. Kanske såg jag aldrig den du är, kanske visade du bara upp en fasad. När den fasaden började krackelera gick du till attack. Anfall är bästa försvar. Och sedan, ingenting. Jag existerar inte för dig längre. Jag existerade nog aldrig för dig, mer än som en tillfällig verklighetsflykt. Nu är det mig du flyr ifrån. Jag ser allt så klart och tydligt nu, jag ser att du upprepar mönster och springer ifrån sanningen. Jag kommer nog aldrig få veta om du kommer att kunna hantera den en vacker dag. Jag hoppas det. Det spelar ingen roll om jag var din verklighetsflykt och om inget under de här tre månaderna var på riktigt. Det jag kände var äkta och det kan du inte ta ifrån mig, ens nu när du tagit bort dig själv ur mitt liv.