Förra året
satt jag inspärrad


inga galler
inga vakter
men ändå
var jag
fast

i ett fängelse
som jag skapat
själv

men inte helt
utan hjälp
av det som
kallas ödet

jag levde länge
i tron att
det
var något
jag kunde
påverka

att jag höll
min egen framtid
i min hand

nu vet jag bättre


förra våren och
denna våren
gled mig förbi

såg löven
spricka ut
där utanför

ibland letade
en solstråle
sig in
i min cell

lade jag örat
intill fönsterrutan
kunde jag höra
fåglarnas sång

härinne
hördes bara
min jämmervisa

förtvivlan och
hjälplöshet
som piskrapp
över min rygg
de blev till
öppna sår
som inte ville
läka

ångesten
höll mig
i sina skakiga
sönderfallande händer

det var inte
vackert

förra året
och åren dessförinnan
jag märkte knappt
när de smög iväg
bort från mig
bort från min cell
ut under fängelsedörren

de försvann
men lämnade sår
i min själ

förra året
åren dessförinnan
och säkert
en handfull år till
det är som en
hackig film

att försöka minnas
att försöka
skapa ett
sammanhang
går knappast
längre

nu vågar jag inte
se framåt
för allt jag gjort
allt jag hoppats på
har fallit sönder


det var en annan
man
i min spegel i morse
jag kände inte igen
honom
han kände inte igen
mig
vi var två främlingar
som bara glodde på
varandra

jag anade att jag sett
honom förut
kunde bara inte minnas
var eller när
och han såg
så mycket äldre ut
än mig

han sa någonting
om att dörren var
öppen nu

men det var inget
jag ville höra

det finns en
trygghet
i att leva
i en väldigt
liten värld

där blir kosmos
på något sätt
lite mer
hanterbart
och man har
tid
att gräva
sin egen grav

i fred



P.G 20150709