Det är som det är, en dag har man varit borta för länge för att se att så här års är de målade flickornas ögon svartare än vanligt. När mina ögon var sådär svarta var jag hopplöst kär i Han Solo. En förälskad och vitsippsplockande tösunge som en dag irrade bort sig. Rörelsen sträcker ut människan.

Och i snart trettiotvå år har jag stirrat in i något som bit för bit monterats ned men ändå alltid trott på vårens helande återkomst. Världen bildas av delarna som skapar helheten men om summan av delarna är större än helheten, minns då helheten sina delar? Minns jag den mjuka delen av kroppen som älskade en större helhet eller hur det var att vara hopplöst kär i Han Solo? Min kropp är fortfarande varm och ett djurs även om en mörkare nyans allt som oftast slår sig fram.

jag åldras
inte längre min egen herre
men ej heller min egen träl
varken vin eller vatten
och vilsenheten är ett måste
för att bli funnen

Det är som det är, en dag har man varit borta för länge.