Döden klev in i rummet, smygandes men med ett starkt närvaro som frös det varma flödet av blodet i mina ådror.
Barmhärtigeslöst ändrades riktningen för en vacker solig sommarkväll - som om ovädret hade dragit över fast - än strålade solen trots att fågelsången hade tystnat.
Jag minns ytan på stolen där jag satt - jag kan även känna igen hur nackhåren reste sig en aning, men jag minns inte några tårar...
Tiden kröp istället av att rusa fram.
Ljuden blev ett sorlande mummel och min hjärna kunde knappt begripa vad som sades...

Och jag undrar - hur död blir man när döden kliver in i rummen?