Två av de mest hängivna haikupoeterna här på poeter.se finns nu att tillgå i tryckt form, Anna H och Deva. Jag blir här tvungen att avslöja deras sanna namn då jag sannerligen vill rekommendera Anna Wiiks och Eva Jonsbys gemensamma volym Näckrosblad, utgiven av det lilla österut seende Fri Press Förlag. En eloge också till förlaget för deras publicistiska gärning.

Jag började själv läsa haiku som tonåring, inspirerad av beatvågen i USA och det intresse för zenbuddism som där utvecklades. Redan då fanns översättningar, eller snarare tolkningar, transskriptioner, till svenska att tillgå och jag tänker då särskilt på Jan Vintilescus bok Haiku (1959, Almqvist & Wiksäll/Gebers Förlag AB) som har den fängslande undertiteln Japansk miniatyrlyrik tolkad av JV. Här fick jag en första kunskap om hur haiku hade givits ganska bestämda form-, motiv- och lydelsekrav. Den skulle skrivas på tre rader om 5, resp. 7 och 5 stavelser. Den skulle förankras i ett angivet natursceneri, en viss årstid eller tid på dygnet. Och inte minst, helst i o m den tredje raden, skulle den i läsarens medvetande öppna upp en plötslighet, en oväntad vändning som gav texten i sin helhet en oanad innebörd. Detta brukar kallas haikuögonblicket. Jag vill i förbifarten varmt rekommendera Vintelescus bok, både för hans tolkningar av haiku och det mycket insiktsfulla och läraktiga förordet. Den lär vara svår att hitta antikvariskt men det tycks finnas åtta exemplar(!) på svenska bibliotek. Dags för ett månghövdat krav på en nyutgåva, det är dessutom en av de vackrare bokutgåvor jaghar sett!

Att anmäla en bok som Anna Wiiks och Eva Jonsbys Näckrosblad skulle utan svårighet kunna förirra mig ut i väldiga resonemang om haikuns historia och fr a dess sentida utvecklingen, inte minst i västerlandet. Jag vill låta bli men ibland måste jag lite gripa tillbaka på denna historia för att här och nu ge relief åt Annas och Evas ”miniatyrlyrik”.

Även om haiku som en diktform i eget namn har närmare 700 år på nacken, så tycks haikuskrivandet i dag leva som aldrig förr, också i landet Sverige. Inte bara en välkänd poet som Tomas Tranströmer har skrivit och publicerat haiku, vilket väl ligger nära till hands då hans egen fria lyrik så ofta innehåller ett element av plötslig upplevelse och förundran, utan analyser eller förklarande diskussion. Men också bland oss här på poeter.se förekommer haikudiktning ganska flitigt, mer eller mindre trogen det befintliga regelverket. Men ganska ofta – och så har det varit för mej själv också – kallas en dikt på tre rader om 5-7-5 stavelser haiku. Men är en liten dikt som uppfyller bara dessa krav verkligen en – haiku? Skulle kärnan i haikudikten ligga i just detta antal rader och stavelser? Gisetvis inte, det skulle betyda en avsevärd reduktion av haikun som lyrisk egenhet, då det utelämnar vad som måste betraktas som haikuns väsen: det s k haikuögonblicket. 

Ett intressant skådeexempel på ”konflikten” mellan en stavelsebunden och en friare haiku finns bl a i tolkningarna av den store haikupoeten och zenmunken Bashõ, som levde på 1600-talets andra hälft och fr a av hans kanske mest kända enskilda haiku. Den har i det japanska originalet 17 ljudstavelser fördelade på 5-7-5 "betydelser" och inte typografiska rader – ursprunglig japansk haiku skrevs på en rad! Men jag minns inte att någon av det 40-tal tolkningar till västeuropeiska språk jag har läst följer denna formel. Någon av de svenska lyder:

den gamla dammen

en groda dyker

ljud av vatten.

Kan någon föreställa sig detta koncentrerade ögonblick tillyxat enligt formeln 5-7-5!

En delning i åsikt och lyrisk praktik har under nittonhundratalet vuxit fram i den internationella, alltså även den japanska, haikuvärlden: är stavelseräkningen egentligen viktig i förhållande till att få fram själva haikuögonblicket i texten? Somliga hävdar fortfarande betydelsen av stavelseantalet, inte minst som en ”disciplinerande” fingervisning i själva skrivandet, medan andra hävdar koncentrationen på ögonblicket och att detta inte får hämmas av onödiga språkliga konstruktioner för att få ihop 5-7-5. Men många hävdar i o f sig både ögonblickets och formens betydelse, ett slags försök till en överförd klassisk haiku. Vad som är rätt eller fel överlämnat jag med varm hand åt andra att avgöra, jag har lärt mig att uppskatta både den strängare och den friare formen.

Anna och Eva skriver haiku i den friare formen, Eva formulerar t o m ett par 2-radingar. Jag vill påstå att deras dikter många gånger likväl är haiku av högsta karat! Deras dikter är inte bara av den friare formen, de hittar ofta också diktens motiv och stunder i en nuvarande vardag, en nära värld vi alla känner till. Det är befriande, det ger denna lysande diktform levande näring och förankrar den i våra pågående liv. Ett exempel var från Anna resp. Eva:

I tågtystnaden                                                                                                 

ljud                                                            

av ensamhet                                          

..................................

Rusningstid

tiggaren vilar ut

på gårdagens tidning

Den lilla men som sagt innehållsdigra volymen Näckrosblad ropar från varje sida, med en som sig bör tyst röst: haikun lever! Boken är satt med i allmänhet två dikter per sida, ibland bara en och det sporrar mig till rådet: läs helst bara två till tre sidor åt gången, ge dikterna tid, blunda, reflektera – då har man gott om poesi att upptas av. På de sidor där bara en haiku är tryckt, upptas det övriga utrymmet av en teckning av Anna Wiik – kongeniala bilder i några enkla svarta streck med någon detalj i rött. Det finns inte något som heter haikubild, men så vill jag kalla dem. Se själva!

Förutom själva haikudikterna har Anna och Eva också lagt med en text om haiku, en kortfattad men mycket innehållsrik introduktion till diktformens väsen. Efter min allmänna uppmaning att införskaffa denna lilla lyriska skatt, lämpligen genom www.haikudammen.se/shop, kan jag inte låta bli att avsluta med en dikt av Anna och en av Evas tvåradingar:

Livspusslet                                               

en bit                                                         

för mycket

............................

Äntligen segelvind

måsarna lyfter

                                                                              / Petter Rost