Törnsnår virar sig mjukt runt mitt pekfinger
under tiden min syn färgas i en gråskala
smattret från partiklar skapar
meningar i mitt sinne jag inte vågar viska
i en ljum sommareftermiddag känner jag
mina hjärtslag i tårna

kroppen blir tyngre med varje vibration
mina öron slukar
pappret framför mig blir till ånga
som att jag inte borde förtälja
vad mina drömmar har visat
i ett förträngt minne från en vår
vacker som en oljemålning
skapad med vår affekt

jag sluter mina speglar så hårt jag kan
i önskan att få ihop
ett lapptäcke med kombinerade
bokstäver
som kan beskriva
det jag en gång liknade med
en himmel som precis vaknat

jag öppnar min själ
där gråskalan har blivit permanent
från mitt pekfinger läcker
- du
ut som ett tecken från större krafter
mina försök var förgäves i att själviskt
släppa ut dig från mitt höga torn

sidorna som skulle bli mitt sista
kapitel
fortsätter vara oskrivna
tills det är min tur att förstå
vilket konstverk jag är
.
.
.
.
.
.
.
och mitt jag fortsatte att sluta blomma.