Det skär genom stigande ångor
en blixt, en berusande brasa
därefter inträder mäktiga skyar
av smått, smått svävande sötvatten
Det lägger sig i blod på blad
det krälar uppför kransad kropp
djupfrysta skuggor, frodiga kryp
till var naket skälvande blomsterbrud
som böjer sig ned till marken
Stormen tar i strupen tag
lyfter nacken i håret upp
i sin omåttligt vreda väntan
på sin fräcka och fräscha frihet
Någon ropar avlägset
sträcker sin barnsligt knubbiga hand
vilset som i en labyrint
rakt genom labyrintens vägg

Vad var det som böjde blomman
mer än en ovanligt kraftfull storm
Och skyhängets dåraktiga önskan
att vart liv skulle
för de blängande döda
systerligt duggas i jorden ned
om inte en upprorisk vilja.



31/5 1988