Där gick en stig mot skogens hjärta
brun och full av
kottar, kvistar
liksom av myror
bärande på livsnödvändiga
ting, och ormbunksblad
som redo att rispa
hotade varje
naken hand

En stig av det skedda
av det som aldrig hade
skett, en stig av det
jag önskade ske

En stig av myror
förlorandes livet
vid det hårda och kalla
regnet
ömkligt begravda i
lera. Och regnet
behövde jag
för att leva

En stig mot lyckan
som alltjämt
kanske
var möjlig

I den största av kamrarna
utbredde sig
det gulnade fältet
den korta tiden
mellan sommar och höst
med vilda bär och döda fåglar
vinnare och förlorare

den alltid så ändlösa
utmattningen, och
påminnelsen om
det oundvikliga utslocknandet.



15/7 2015