När vi gick ned för landning i Mazar.

Sade de att de målsökte vårt ryska plan.

Jag satt vid vingen,
och såg sådana svarta,
smutsiga vingar,
jag aldrig sett förut.

Det fanns inga numrerade stolar,
det fanns ingen logik.

Det hade bara monterat in stolar,
för att vi skulle ha någonstans att sitta,
bakom lastnäten.

Där en av ryssarna rökte.

För att sedan somna över frigolitlådor.

Jag såg sandöknen under mig,
och typ,
sand och lerhyddor.

Och jag visste,
att här bor,
de armaste i världen.

När planet började skaka,
och vi närmade oss sanden.

Såg jag de vackra bergen mot Kabul på höger sida.

Då tänkte jag.

Hoppas att de missar,
med sina missiler.

Så att jag kan göra,
det jag skall göra.

Här nere.