Att inte kunna be tankarna,
tänka annorlunda är vanmakt.

Jag vill forma mina tankar till marionetter,
som gör som de blir tillsagda.

Har dock ej ännu lyckats med denna bedrift.

Men jag arbetar på det,
även om jag vet att det är lönlöst.

Tankarna är som märkliga organismer,
som du inte kan greppa.

Som hala imaginära ålar,
som hela tiden slingrar sig ur nävarna.

Hur hårt du än håller den jävla ålen,
så slingrar sig fanskapet ut någonstans,
utanför kontrollzonen.

Märkligt!

Jag vill ha tankarna som solida stålkuber,
som jag lugnt och säkert,
kan stappla på varandra.

I mönster jag själv väljer.

Jag vill att stålkuberna skall stå,
stadigt och stabilt,
och,
tungt och lugnt.

Jag vill att kuberna skall vara svårrubbade.

Ihop svetsade.

Visserligen uppstår ett stumt stålljud,
när man staplar dem.

Lite beroende på vilken metall du staplar med.

Men ljudet känns ändå tryggt på något sätt.

Där finns inget slem från någon konstig ål.

Som får dem att halka isär,
innan svetsfogen är klar.

Men jag är som ett barn.

Jag staplar fortfarande.

Med ålens slem på händerna.

Och inga svetsaggregat i närheten.