sitter det hos mig, tro
denna känsla att det är bättre att vara inföding
än nykomling, att du får mindre stryk...
du får inte tigga!
och ändå handlar hela min existens här
om barmhärtighet
för jag sjutitts in hit av ett krig

kan någon säga något klokt
och döva min underlägsenhet
som drar mig ner i en djup smal mörk brunn
inga stege, inga trappor att ta sig upp
inget rep att hänga sig i
i protest

vad har jag räddat?
min nakna skinn
min smärtande skinn
som inte längre ger något skydd
vad har jag räddat?

vart har jag kommit?
till botten av en smal svart brunn
utan ens en stege att ta mig upp långt nog
att nå ett rep att hänga mig i
att staka upp ett exempel
vad det kan leda till
om du tror att du är jämlik
en tiggande ingenting

för du har ingen -son i efternamn
och din släktforskning är utforskning av blodbad efter blodbad
och ingen annan kan uttala ditt namn än du själv
och ingen kommer att minnas ditt namn
vart har jag kommit?