Omsider glömde jag allt av tumult
det kom stillhet i sälta och vindar
med vågor som kastades envetet upp
över minnen som löv över trappor

Ändå hördes de inte, de
var alltför invanda, fast om de någonsin
stannade skulle jag känna på tomhet
Att skräck skulle födas, det
tror jag dock inte

Men oron, den eviga piskan!

Kådan i vinglaset skulle få beska
och rispor av saknaden över
det felande
bli till ett löje

Min själ, sådan vill jag ej vara!

Nu såg jag mot molnen
det verkliga havet
den tid som stod stilla
men ändå mig rörde
Om havet försvann
skulle allt bli förbi.



27/8 2011