Inunder grunders liljelundslanternor
vi vigdes ungt av viljans kung till makar
och vagt på väg vår vita vagn utstakar
går gifteritens vittnen, präst och tärnor.

Än fäst till frid från festens gästtavernor
vid främlingstiders strid mitt vem hon vakar
när vänd tillbaka tröst hans bröst försakar
jag dröjer kvar inunder lunders stjärnor.

Mig tycks som vigselvalsen trätt en fjätter
om livets rem och lyckt de sanna stegen
i minnet lett ned andra djup och hjärnor.

Men ser jag mer än vänners rosbuketter
hos hennes blick som bränner all min egen
missta man kan nedsättningsmän för tärnor.