en vindpust leker i ditt hår
solens strålar värmer din hud
en tår rinner sakta nerför kinden

händer vänder fram och tillbaka
fötter pekar stelt ner i marken
huvudet, ett ton tungt, hotar välta

ljudet av tomheten, outhärdligt
som rymdens vakum
tankarna förmår inget fylla

själens smärta är fysisk
lämnar ditt yttre blekt
ögonen strålar ett svagt nödljus

när du når botten i ditt mörka hav
vet du att du inte kan komma djupare
utan att vägen bara kan gå uppåt

som skeppare på ditt livsskepp
färdas du på stormiga hav
där du tampas med vågornas dal och topp

men längtan är efter fast mark
att få känna en trygghet fär själen
men du vänjer dig och har redan resignerat