Avgrunden gapar, vi faller igen,
likt ett hagel av bly; ett patronernas regn.
Maskiner har stannat, fabrikerna stängs,
och kvar äro skärvor av stormrivna hägn.

Vi stormrivna vet om all vemodsintrig,
som den vore vår trognaste vän.
För en tomhet som kvarstår, efter år uti krig,
blir den avgrund som gapar igen.

Soldaternas fall är det ändlösa regn,
vars skuggor, för alltid, ska resas vid branten.
Ty, spillror av krig och fabriker som stängts,
äro läran att leva långt ut på kanten.

Och skola vi falla nu åter, min vän,
så håll hårt om mina skälvande händer.
För mina maskiner, de rostar igen,
efter nätterna ute i regnet.

När du stiger ur vemodets vindar och slör,
tänk då att du äntligen vunnit ditt krig.
När du nedslagen stiger, stormriven, skör;
minns då att jag alltid står med dig.

Ty, torde det var det slitnaste ord;
det, likt en avgrund, nu gapar igen.
Att stormrivna skriver om vemod,
som den vore vår trognaste vän.