Tror inte på ett paradis efter detta liv.
Tror att om vi vill ha något som kan komma att likna ett paradis, så får vi se till att ordna det i detta det enda liv vi får. Och för många av oss så har tiden redan tickat mycket länge, och tickandet kan snarare än vi tror vara över. Därför är det ganska sorgligt tycker jag, att så många inte tittar upp, ut och omkring sig. Det finns så mycket fint att upptäcka och ta tillvara på. Det finns under alla årstider dagar som är mycket väl värda att stanna upp lite vid, och bara njuta av skådespelet som pågår. Och det mest otroliga kanske är, att det är gratis, bara man bänkar sig och låter ögonens ridåer gå upp.

Tänk att nu när hösten kommer, så låter den oss få uppleva dagar med prasslande färggranna löv under skorna. Och solen visar sig ju även då, fast kanske inte lika flitigt. Ett av mina vackraste höstminnen ute i naturen, är från en solig höstdag då jag kan ha varit 12 år. Då hamnade jag som i en saga tyckte jag, när promenaden på skogsstigen plötsligt ledde till en tät allé av lövträd i de mest fantastiska färger och en lövgata att gå på lika färggrann den. Det var så mäktigt och kändes i hela kroppen, så förtrollande, att det minnet lever kvar än efter 40 år! Häftigt!

Själv blir jag också både full av värme och lycka av en vinterdag, när solens strålar sveper över ett snövintrigt landskap i naturen. Nära stan eller uppe till fjälls spelar inte så stor roll, då detta gnistrande vita täcke ger en dämpande effekt på störande ljud runtomkring. Fåglar, eller en värmande knastrande vedbrasa invid picknickstället får däremot gärna nå mina öron, liksom någons ord som viskar något rart till mig, medan jag kryper in i dennes värmande famn.

Och utan att vi behöver göra någonting, så hör och ser vi så småningom alla flyttfåglar komma tillbaka och göra sig beredda på att skapa nytt liv. Våren är på väg. Och medan andra välkomna vårtecken som motorcykelmuller börjar höras, som i mina öron då låter som ljuv musik, så tar våren sats och färgar den nyligen lite färgfattiga naturen i fler färger än någon, någonsin kan räkna upp. Allt i en salig blandning och ändå så rätt på något vis. Och visst gör det ont när knoppar brister. För dem, för mig i mitt hjärta när det nästan sprängs. För kan det göra annorlunda när det är så makalöst vackert, och doftar så gott!

Att sedan efter en tid, kunna ligga eller sitta på en brygga vid en sjö, kanske med fötterna i det ljumma vattnet, är som balsam för själen. Gärna att där ha någons hand som söker sig till min och kramar den ömt. Tyst vill jag ligga där och se solen gå ner, och gärna även gå upp i gryningen. För när solen går upp och allting sakta vaknar då kan man få bevittna ett skådespel utan dess like, trots tystnaden.
Då kan man med lite tur få uppleva älvorna dansa på sjön, en fisk som slår i vattnet, en uggla som hoar efter nattens jakt.
Det är fantastiskt och något som man borde ta sig tid att uppleva oftare.

Sedan när solen kommit upp en bit, går man hem till sitt krypin, kryper ner i sängen, drar täcket över sig och somnar mycket skönt.
Detta är bara några av livets pärlor vi oftast inte tar till vara på. Att bara sitta, ligga ner eller promenera tyst och titta och lyssna på naturen, det är underskattat! Att då och då, tillåta sig att bara liksom flyta med. Det kan kännas som man svävar litegrann. Det är en obeskrivlig känsla, och nog ett av det närmaste man kommer sitt himmelska paradis! <3