Jag tar trappan ner till det lilla båthuset,
som så många gånger förr.
Men denna gång känns varje steg i hela kroppen.
Varje steg, ett steg närmare det okända som väntar.
Ett steg närmare en fantasi som kan bli verklighet.

Du har bett mig komma med öppna sinnen.
Utan rädsla eller tidigare bagage.
Det blåser friska vindar,
inte kalla, men skinnet knottrar sig på mig ändå.

Kanske för att de känns som lätta smekningar,
och jag blir påmind
om dina fingrar mot min hals och axel.
De jag fick känna
då du artigt hjälpte mig på med en pläd då jag frös.
På kvällen,
den där kvällen för några dygn sedan,
då vi ensamma satt kvar
på den tillfälligt uppbyggda festplatsen i stugområdet.

Byggd för surströmmingsskivan,
som jag egentligen inte ville gå på,
men som ändå lockade mig till sig,
då jag fått höra att du antagligen skulle vara där.

Det var många år sedan vi sågs senast.
Du kom inte längre till ditt sommarhus,
men hade det kvar, varför visste jag inte.

Det var heller ingen som visste vart du tagit vägen.
Utomlands var det någon som sa.
Vi hade en gång i tiden
setts flera gånger vid båthuset,
som delades av fler.
Ett enkelt hejande,
och så någon artig fras ibland.

Du skojade med mig en gång,
tog mig om livet och låtsades att du
skulle putta mig i vattnet.
Du skrattade,
jag skrek.

Men när du drog upp mig igen,
kom jag dig nära och kände någonting.
Beskriva kan jag det inte,
men det var något speciellt.
Något nytt.

Och dina starka händer kändes trygga,
trots att du just skrämt mig.
Och du doftade av tjära och vedbrasa,
vilket jag tyckte mycket om.

Sedan den dagen
var du inte längre bara en sommargranne.
Du fängslade mig på ett sätt jag inte kunde förstå.
Du var, och är, betydligt äldre än mig.
Men mina jämnåriga manliga
tilltalade mig egentligen inte alls då.

Visst har jag nu haft förhållanden
med mera jämnåriga, som varit bra,
riktigt bra också.
Men nu när du kom på tal,
visste jag att jag bara måste få se
om jag kände något än idag.

Och om jag gjorde!
Det var som att komma tillbaka till bryggan den där dagen.
Och jag skulle förbannat mig själv,
om jag inte tagit chansen till att få sitta med dig och prata.
Om annat än väder och vind denna gång.

Och så blev det,
vi pratade om annat.
Vi pratade om resor du gjort.
Om andra kulturer du upplevt.
Om sällskap du hamnat i,
där man levde ut sina drömmar och fantasier.
Vad exakt det gick ut på,
det fick jag inte veta.
Men om jag ville, så kunde du visa mig.
En annan dag.
En dag som jag själv fick bestämma,
bara jag kunde komma med öppet sinne,
utan rädsla och utan gammalt bagage,
som du sade.

Och nu är jag här,
på väg till mötesplatsen,
som tjuven som återvänder till brottsplatsen.
Fast kanske tvärt om,
då det är du, som tagit tag i något i mig.

Vad vet jag inte,
men nu är det dags att kanske få veta.
Och fastän jag egentligen inte vet så mycket om dig,
mannen jag nu skall möta upp,
så känner jag tillit till dig,
även om jag faktiskt är en smula ängslig.

Du har ju bett mig ta med en röd sidenscarf,
två ljus och en kortlek.
Tre trappsteg kvar,
sedan den korta spången fram till båthusets dörr.
Har du kommit än, och väntar där på mig...