Träd fäller löv och ormar ömsar skin
San är jag, jag byter ansikte fran person till person
Sa trött pa mig själv, minns inte vem jag är eller vem jag var
Önskar jag kunde halla masken för mig själv
Men vet inte vilken jag skulle välja
Vore jag en trädbit skulle jag inte kunna fa natt gjort av mig själv
Sitter här ensam med allt material, alla verktyg utan att kunna tälja
Saknar konception, har ingen vision av vad jag skulle vilja bli
Som en klump kol utan diamant, är jag redo att kastas mot en eld
Skulle nagon göra mig sällskap är jag rädd för den hetta det skulle skapa
Eller kanske sa ljuger jag för mig själv och den är den värme jag vill at
Lat oss kreera en energi, en synergi som jag aldrig skulle släppa taget om
Halla andan för att plagas, för att njuta, för att vakna upp pa nytt
Utan alla andetag skulle vi leva förgäves
För varje stund, för varje dag, för varje minne
Ryms i en människas ihaliga bröst
Fyller en individ med en lycka, med ett rus, med ett brus
Som bara den enskilde kan första
Som en tavla utan motiv som ingen ser utan att leta efter detaljer
Vi haller alla i en pensel för att mala varat eget öde
En skam att de flesta tycks vara för rädda för att doppa den i färg
Men sadan är människan hon tycks vara rädd för den hon kan skapa
Sa länge vi har nagon att halla om sa spelar det inte heller nagon roll
För det är allt som räknas när det när allt kommer till kritan
Och om du nagon gang undrar vem du är sa se dig om
Dina vänner, dina kära, även din familj är en spegelbild av dig själv
Du är inte bättre, inte sämre än den du delar ditt bröd med
Och har du ingen att dela med eller ingen som när dig vid sitt bord
Sa är du en ensam stackars jävel som maste rannsaka dig själv
Som en djävul, som en ängel som en fantasi som inte finns
För det är den du är utan erkännandet utav andra
Känn ingen sorg, inget hat, för det finns ingen där att klandra
Bara en stege du maste upp för och högst upp där finns en tavla av ett fönster