Orden faller tätt som regnet som fyller åkern den dag när stormen kommer verben och substantiven stiger oss till anklarna en natt i hösten ingenting är ingenting men blixtarna korsar de svarta dialogerna skär sängkammarens blommiga gardiner till strimmor av rött och din bleka hud till en drake som lyfter med vindarna Det är längesen och nu det är fönstren som öppnar mot ett mörker som glöder mot ett väder från oceanen som dränker husen och slår dig naken mot en stillhet som är siluetterna av blöta kyssar en gång och nyss en gång och i flödet av ord om kärlek Imperfektum finns inte längre i en värld av bränningar mot husets rämnande väggar presens är en livboj när havet stiger över rummets äkta mattor och du är ett pronomen som stiger med blixten i riktning mot bergen