Får jag kanske inse att singellivet är det liv som är mitt?
Eftersom mitt liv kan kännas som en cirkus.
Clown har jag varit, nu dags för att bli skäggiga damen tydligen!

Varför är det så att män tappar sitt hår på huvudet, och istället får hår i näsa, öron och buskiga ögonbryn, med stigande ålder. Ofta så i alla fall.

Och vi kvinnor tycks få mer och grövre hårstrån i ansiktet, och dessutom ett och annat svart hårstrå!!
Ja, och det är inte bara jag har jag förstått efter en ”rundsnackis” med väninnorna. Tur man har en bra pincett, och lite av synen kvar. Men vad skall komma härnäst?

Ge mig istället mer, grövre och mörkare hår på huvudet, där jag nu redan är gråhårig! Var finns logiken i detta? Varför kan inte naturen vara lite justare mot oss när vi blir äldre? Det är ju redan ganska jobbigt att bli äldre, med alla krämpor som dyker upp efter många års jobb och slit som exempel.

Kroppen förfaller på diverse ganska osmakliga sätt, när det är nu man borde vara som mognast och bäst efter år av insupen kunskap och erfarenheter. Och synen som försämras, och hörseln som gör likadant. Åren på disco har väl hjälpt till med nedsatt hörsel och tinnitus kan jag tänka, vilket borde räcka. Skall man inte få ha lite kul som ung utan att det skall straffa sig resten av livet?

Och det var ju inte bara jättekul att gå på dessa disco, det var ju också jättenyttigt för kroppen. Att dansa loss och shaka kroppen svettig. Det var ju inte bara för att träffa killar jag var ute och roade mig, även om det var en nog så bra bonus. Att jag var så vild på dansgolvet kan nog förvåna många idag, men faktum är att jag till och med vann en danstävling på ett disco en gång!! Och då visste jag inte ens om att det var en tävling den kvällen.

Det var stort då. Och roligt än idag när jag tänker tillbaka på det. Annat som kan förvåna är att under en period så gicks det på gym. Jo, jag skrev rätt! 5 dagar i veckan, 2 timmar per pass.

Oj, det var länge sedan, och finns inget som vittar om det idag. Men det är väl det som också gör att jag tycker det är så roligt att prata med olika ”typer” av människor. Det är mycket som människor varit med om som inte syns på dem.

Många gånger väldigt spännande och intressanta historier. Inte alltid glada historier tyvärr, men som berikar och ger en liten knäpp på näsan att det finns mycket att vara glad och nöjd för trots allt.

Kanske dessa knäppar på näsan, som får clownnäsan att falla av till slut. Fast det finns ju lösnäsor att sätta på sig, när behovet och tillfället dyker upp.
Häpp! :-)