Gick på bussen en dag. Såg en ledig plats bredvid en man i, vad jag tror, min egen ålder. Men på sätet bredvid honom låg en kasse. – Ursäkta, är det okej om jag sätter mig här bredvid dig, frågade jag. Svaret kom lite oväntat, – Det finns andra lediga platser. Satte mig då längst bak bland ett glatt gäng barn och ungdomar som kom att prata med mig. Jag fick en trevlig resa, och tänkte att, alla vill inte ha någon som kommer för nära. En del vill vara mer för sig själv.

– Äntligen måndag! Med brett leende retades jag lite en annan dag, när jag klev in på jobbet, och fortsatte sjungandes... – God morgon, god morgon, hör fåglar sjunga glatt, god morgon, god morgon i kör. Ungefär hälften av de närvarande svarade glatt med ett: – Hej, trevligt att se dig, och trevligt att se dig så glad.
– Helgen varit bra kanske? – Skönt med någon som piggar upp oss och vår måndagsmorgon. De flesta av andra halvan av ”besättningen” grymtade lite, på olika vis. – Kul att du är så glad då! – Låt oss åtminstone få vakna innan du sätter igång med ditt ”hurtande”! – God morgon, vet inte det ja… osv. En del tittade inte ens upp utan hade redan stängt av kommunikationsmöjligheterna med omvärlden. Ja vi är olika!

Som när jag ibland frågar någon som ser ut att behöva lite hjälp, ett handtag i all enkelhet, om jag kan hjälpa till på något sätt. En äldre man med rullator och skakiga ben, lite krum, som med hela sin tyngd försöker öppna en inåtgående dörr. Då är det ju självklart att erbjuda sin hjälp tycker jag. Nej, jag har ingen gloria, och skall ingen ha! Denne man blev i alla fall mycket tacksam och sade att det var tur att jag kom och hjälpte honom. Han gav mig ett första morgonleende, och jag ett tillbaka. Så enkelt! Dagen började just lättare för oss båda. Men inte alltid är det välkommet med en hjälpande hand. Man får också räkna med att till svar få till exempel: – Tror du jag är handikappad kanske? Eller, – Ser jag ut som en idiot tycker du? Eller så får man bara ”onda ögat” och ett fnys tillbaka. Då gäller det att inte ta åt sig och tappa sugar här och där, utan istället tänka på de leenden man får av andra främlingar lite varstans.

Men visst känns det lite hårt ibland, när jag känner att jag behandlade dem som jag själv skulle velat att de behandlade mig om jag behövde hjälp. Men man borde kanske behandla andra som DE vill bli behandlade. Men hur vet man, om man är främlingar för varandra? Då kan man inte göra annat än utgå från sig själv, hur man önskar att andra var och gjorde för mig.

Poängen med allt detta, enligt mig då, är att vi är och förblir olika individer. Vissa är lite lika oss själva, andra inte alls. En del vill vara lite mer för sig själva och lite mer tillslutna, andra öppna, och gärna i stora folksamlingar och pratar med allt och alla om allt. Vissa tar emot hjälp, andra inte. Vissa tar ibland en komplimang för en sarkasm och skrynklar näsan när de får en, andra ler glatt och strålar i kapp med solen och säger: – Det var trevligt att höra!

Så vi är olika, bara att konstatera! Och hoppas nu inte denna text orsakat grymtningar, svordomar över förlorad tid eller att någon somnat av utmattning. Det var inte meningen, så förlåt i så fall! Se det i så fall med lite humor också, ni som kan göra det. Ta det i så fall med en klackspark, istället för att ge mig en känga!
Tack för uppmärksamheten!