Jag började med att fixa det
viktigaste och det som tog mest energi och tid.

Sedan rullade allt på utav bara
farten.
Ena sekunden tog jag ut plåten
ur ugnen för att i nästa betjäna
gästen.

Fyllde på kaffepåtåren till nästa gäst,
swisch in i köket igen till nästa
plåt att pensla.
Hann inte tänka på något annat
förrän nästa gäng stod i kön och
bad om kaffe och kanelbulle.

Satt på en extra kanna med vänster hand
medans jag slog in beloppet med höger hand
gästen skulle betala.

Knakelibrak kom det från kroppens
alla tentakler.
Hallå, fyll på med vätska så att du inte
stannar helt.

Tar en klunk ur flaskan breve' ,

Nu till disken som inte klättrar in själv.
Nej nej, vill inte mer.
Varför har jag godkänt detta stress.

Vill bara slå mig ner och andas ut. .
Tyvärr visar sig nästa 'lass av människor'
som naturligtvis vill ha en vaniljbulle med kaffe.

Önskar att det helt plötsligt blev svart som i natta,
så jag kunde få ro i mitt inre kaos.
Tills min syster kom och påminde mig
att jag glömt bort maten till en gäst.

Detta stress som gör oss individer
så hjälplösa tills vi faller ihop.
Vem ska sopa ihop skärvorna ??
Inte 'bossen' i alla fall, som just nu ligger

på playan med sin paraplydrink.
Jag kommer inte att stilla tiga
utan begära en högre penning och
en till som bistår mig.

Annars är det Tack och adjö. .