Dnipropetrovsk början juni 2015

Bianca

Jag vet bara att jag behöver nå dig, nå fram till dig. Men jag vet inte vart jag ska vända mig?
Det är snart sommar, även om himlen kanske tycker annorlunda. Jag hoppas du kanske är vid sommarhuset i Halmstad nån gång snart, så jag skriver dit. Måtte du läsa detta snart...

Jag kunde varit död. Inte för dig utan död, på riktigt, bortsprängd i bitar från denna väg vi kallar liv. Men jag lever, thank God, ja jag lever faktiskt.

Jag förväntade mig inga mirakel, jag förväntade mig det värsta. Jag fick båda.

En ödeväg på Ukrainas landsbygd, det är skymning. Efter ett granatanfall nån timme tidigare går vi och rekar området kring denna väg. Vägen är dålig, gropig och på sina ställen halvt söndersprängd. Men vi behöver hålla den farbar, det är livlinan till byn lite längre ner längs vägen. Vi letar blindgångare, inspekterar skadorna som måste åtgärdas fortast möjligt.
Det small! Mitt vänstra ben viker sig i en brännande smärta. Det var min egen pistol som gått av, ett vådaskott. Jag är ingen soldat, det är inte därför jag är här. Men jag bär pistol, som en livförsäkring, ett måste i dessa trakter i denna tid i denna situation. Jag har staplat till, till följd av den dåliga vägen och då har ett skott gått av ner mot backen och genomborrat mitt ben vid knät. Jag blir halvliggandes i vägkanten. Det mörknar och vi ser varann inte längre, jag hoppas någon har hört skottet. Tar fram min mobiltelefon och försöker signalera med ficklampan. En lykta långt borta från en flakmoped kommer emot mig. Dom har hört smällen och sett mig. Jag lägger mig ner för att invänta hjälpen, ett par minuter bara så är den här. Mopedmotorns bröl kommer närmare och närmare, till slut är den alldeles nära mig. Då, smäller det igen. Jag är borta, jag minns inget efter det, svart. Har fått berättat för mig att mopedföraren körde på en blindgångare i mörkret endast ett tiotal meter från mig, han avled omedelbart, bara slamsor kvar. Det borde jag också gjort. Hade jag inte legat ner, nästan som i skydd, hade jag också gått det ödet till mötes. Men någon gav mig ett mirakel, svåra skador men vid liv.

Jag vaknar upp i en sjuktransport, nästan ett dygn senare. Jag har fått akutvård nere i byn där en frivillig sjukvårdsorganisation tillfälligt befann sig till följd av granatanfallet. När jag vaknar är jag på väg mot ett större sjukhus i Dnipropetrovsk. Bredvid mig vakar en tjeckisk sjuksköterska; Nadezda, hon jobbade i den frivilliga sjukvårdsorganisationen som var nere i byn. Det var skönt att ha någon hos sig när jag vaknade upp, kände mig både utelämnad, ensam, ledsen och tacksam. Jag tror jag grät en massa, jag vet inte riktigt det är dimmigt. Hon kunde bistå med mänsklig närvaro och hon kunde språket här (ukrainska) och även engelska. Hon är med mig ännu nu sen vi kommit fram. Nadezda det betyder tydligen någon med hopp, hon skänkte mig just det. Dnipropetrovsk var många timmar med bil bort, men det är i säkerhet. Det är ifrån detta sjukhus jag skriver till dig nu. Jag kommer att bli liggande här ett tag. Fler operationer och behandlingar krävs, jag har redan opererats två gånger, och mitt tillstånd är för vanskligt för att jag ska kunna flyttas och få vård någon annanstans just nu, komplikationer kan tillstötta. Jag vet ännu inte hur återställd jag kommer bli. Kanske blir jag aldrig densamme. Men kanske minst lika viktigt; för det här kan jag ju inte tala med någon här om, fast Nadezda vet för jag svamlade en massa i morfindimmorna där i sjuktransporten. Alla här tror ju att jag är britt, jag är ju här på ett falskt brittiskt pass och det får ju naturligtvis inte komma ut. Vilket i praktiken just nu betyder att jag inte kan komma ut, ur landet på officiell väg. Det är en knivig situation för jag har ett ansvar gentemot de som utfärdat detta brittiska pass, det skulle bli skandal, rabalder och kanske till och med kunna få politiska följdverkningar på hög nivå om detta kom ut fel. Så det gäller att spela spelet bra. Samtidigt är det ohållbart att befinna sig här med denna falska identitet, få vård och vara fast i en sjukhussäng under en längre tid. Jag har hamnat i ett moment 22.

Jag önskar jag kunnat skriva nåt mer livfullt och sprakande. Det här är allt jag förmår just nu, en redogörelse, att få berätta vad som hänt. Jag kände att jag behövde nå fram med det till dig. Släng dig nu inte på första bästa plan hit och sök upp mig, även om det skulle vara din första reaktion. Du kan inget göra här för mig och jag är inte mycket att besöka just nu. Försök heller inte luska reda på någon adress och skriva något hit. Båda två av de handlingarna är en fara med min falska identitet här, det kan sätta såväl dig som mig i ohanterbara situationer. Kontrollen här är omfattande i synnerhet om det rör sig om krigsrelaterad verksamhet och om det handlar om utlänningar är det extra känsligt. Så jag ber dig; sitt lugnt i båten, ta in och låt det bero, jag lever du vet det nu och jag kan själv skriva det till dig. Jag lovar att skriva till dig igen vid senare tillfälle, när jag blivit starkare och min sits kanske har rett ut sig lite. Jag fortsätter skriva till din Halmstadadress, för den kan jag utantill i minnet och den vet jag är safe. Jag hoppas du är där snart och får detta brev.

Jag lever. Kanske har jag fått ett mirakel tillgivet mig. För jag lever faktiskt.
Trodde aldrig jag skulle vara så lycklig att skriva de orden.

En sargad David