Vet inte vad som är värst.... Att vara handikappad av smärtan i kroppen eller
att bli behandlat utifrån att jag är både fysiskt och psykiskt handikappad?

Vad jag vill är att vara normal...
fast det smärtar i kroppen
vill jag ändå främst vara vanlig
kvinna, mor, kamrat eller vän...

Vill inte vara den där stackaren
som man behöver prata med extramild ton...

Jag har varit med om värre - mycket värre ...

Själslig smärta som dom flesta inte kan fatta existera.

Så en vanställd kropp gör mig möjligtvis icke kapabel att göra kullerbyttor men i mitt sinne är jag fortfarande flexibel....

Låt mig vara hel i min fantasivärld .... Jag kanske vill klättra i träden där.

Dina ömma kyssar kan du spara till nätter där jag är medvetslös av smärtan...
Så länge jag lever vill jag känna mig åtråvärd
annars får det vara...
för då vill inte jag vara..
Vad är meningen med livet om man bara ska sitta i en glaskupa långt bort från allt som är liv, passion, kärlek ...

För kärlek gör bara ont då när den inte är äkta...
och om jag inte existerar - så finns den inte..

Jag är lika med inget -
nej
värre - jag är den "där" som är inget men som tar ändå all plats