Hur vacker kunde inte en vanlig höstdag vara?
Lea strök håret bakåt och blickade längtansfullt mot de guld och - rödsprängda träden.
Dagar som dessa var det svårt att inte drömma sig iväg till luftslott och fantasiland. Hemliga kungariken djupt inne i skogen eller bakom bergen.

Även om Lea vetat i flera år att en motorväg låg bakom alla träden, kunde hon inte ge upp tanken att hennes drömkungarike låg där borta. Bara några dagars ridning bortom bergen vid skolgården.
Vem kunde förresten säga säkert att det trots allt inte låg något hemligt där borta? Att det inte fanns ett bortglömt rike bland alla träd och snår, men att bara vissa med riktig fantasi kunde nå det?

”Då var det dags för sammanfattning” brummade det genom luften.
Matteläraren reste sig från katedern och lät en utmanad blick vandra genom klassrummet.
”Få se nu... Wilma. Vad blir tio upphöjt i tolv?”
”1 000 000 000 000” svarade flickan överlägset. ”Det borde väl alla fatta?”
Lea visste att hon inte kommit undan, hon kände hur Wilma högfärdigt rullade över uppmärksamheten till henne.
Wilma hade retat henne för dagdrömmandet sedan femman, och det typiska var att lärarna fattade pikarna som upplysning och inte elakhet.
”Tja, vad säger du Lea? Vad blir sju upphöjt i tio?”
”Sjuttio” gissade hon fram och lät blicken falla i matteboken. ”Typ...” la hon till när hon insåg att det kanske inte var så rätt.
”Nej.” svarade matteläraren kort och skrev snabbt ner något i sitt block.
”Mats, vad är...”

I mitt nästa liv ska jag bli piga, bestämde Lea medan hon räfsade ihop sina saker.
Eller något annat där tiopotenser inte är så viktigt.
Det var härligt att få komma ut i höstluften och fylla lungorna med dagens frihetsdos.
Det var någonting med den uppfriskande svalkan. Den var inte bara lättare än den kvava skoluften, det fanns något annat också. Något som ingen satt ord på ännu.

Lea kastade väskan över axeln och löpte över skolgården. Skogen ropade. Då kunde man inte passa busstider. De fanns förresten inte längre. Inte i skogen, där vinden sjöng, kvistarna knackade under fötterna och de sista fåglarna sjöng välkommen.
Här fanns bara Lea, drömmar och livet. En fri zon som bredde sig längre och längre ut, ju djupare in hon gick.
Väskan lät hon falla av vid den vanliga björken. Allt skimrade i färg. Hösten målade naturen så vacker i pappersgul, guldstänk och frimodigt rött.
Marken täcktes av löv som bildade guldmatta där Lea gick fram.

När vintrarna blev för mörka och hala, då hade hon alltid detta konstverk i huvudet.
Hösten varade liksom längre än den tid den blommade ut. Guldstoftet följde med flera månader fram över.
Lea slog sig ner vid en dunge och plockade fram det lilla blocket ur ena fickan och pennan ur den andra. Sedan skrev hon:

Färgerna regnar ner mot marken
Bildar guldstig där jag går
Sommaren har dragit sig tillbaka
Och dess äventyr blivit minnen
Jag plockar med mig de sista strålarna
I mörka tider håller de mig varma
Tills våren slår ut igen

Lea lutade sig nöjt tillbaka och slöt ögonen. Hon önskade ofta att hon blivit född ett par hundra år tidigare, men sådana här stunder var hon tacksam över sin tidsålder. Här fick hon lära sig läsa och skriva.
Lea blev alltid lite desperat när hon tänkte på hur många människor som passerat denna jord, tänkt så många tankar och inte fått möjlighet att föra dem vidare till efterkommande.
Att de som funnit så underbara skatter inte hade möjlighet att lämna en karta som beskrev vart de fanns. Och att det fortfarande pågick!

Lea vred sig missnöjt åt sidan och stirrade på en kvist. Det sköna med att få tänka ifred, var att hon inte behövde behärska sig så strikt. Blev hon arg över något fick hon vara det. Började hon bara skratta var det ingen som tittade snett. Att få leva ut det hon kände var en luftig möjlighet.

Lea undrade alltid varför folk aktade sig för att känna det de känner.
Visst, man ska inte låta ilska eller bitterhet ta över eller så. Men om man vill bekämpa det måste man ju först erkänna att det finns. Ler man bara och struntar i att något värker, fortsätter det bara tills man lägger notis till det. Allt läggs så kompakt under huden tills det spricker upp och börjar blöda.

En liten droppe träffade näsan. Snart föll tjockt regn över skogen och sköljde över guldvägen, som mer och mer blev en liten flod.
Lea ville ligga kvar. Låta regnet skölja över henne som om hon också var ett löv.
Hon brydde sig inte om hon blev blöt. Det skulle vara en härlig upplevelse att ta emot regnet och låta sinnet dansa runt i det, men icke! Hon skulle bli dyngsur, mamma orolig och en förskyllning bryta ut.
Vad var det pappa brukade säga? ”Man kan inte få allt.” Så sant. Även ett sådant paradis som skogen hade sina konsekvenser. Tur det, annars skulle Lea inte hunnit med sista bussen innan middag. Eller den innan flöjtkursen.
Även om hon hade sitt krypin bortom den pårullande världen, måste hon ändå ta hänsyn till att den också finns.

Väskan lutade lite ledset vid en vattenpöl. Den var våt längst ner men hade annars klarat sig bra.
Böckerna i var oskadda och mobilen lyste piggt upp när Lea kollade tiden.
Med samma fart hon kommit till skogen fick hon nu lämna den.
Klockan var slagen. Trolldomen slut. Den skulle vara ännu mer slut om Lea inte hann hem inom en halvtimme.
Bussen kom och Lea klev på. Hon satte sig längst bak vid de stora fönstren och såg skogen försvinna bakom hus och regn.
Det var trots allt skönt att få komma hem till värmen och mammas köttbullar.

Lea strök håret bakåt igen. Det gjorde hon alltid när hon började tänka. Ett litet löv fastnade mellan fingrarna. Lea granskade det noga. Det var runt och skiftade i brandgult och frimodigt rött.
Hon drog upp ett häfte ur skolväskan och lät det frasiga bladet glida ner mellan ett par sidor. Där låg det tryggt. En del av Leas skatt. Ett mynt ur hennes skattkista.

Senare på kvällen la Lea det i sitt smyckeskrin.