Det doftade körsbärsvin och fläderdryck.
När dem yttrade ditt namn.
Som om det vore en vindpust
som sveper obemärkt förbi,
När sanningen är att det är en orkan
som raserar min värld.
Dem talar om dig som om du gjort något bra.
Som om du är en hjälte på något vis.
Jag nickar. Sveper innehållet i glaset.
Sedan säger jag åt dem att hålla sina käftar stängda.
Så länge dem inte skall förtära alkohol
och vara mitt resesällskap till glömskans dimmor.
Rök virvlar runt i oktoberkvällens svalkande mörker.
Någon kysser min hals under stjärnorna
och jag längtar till din famn.
Tårar tränger sig genom sminket
när någon andas mot min nacke.
Jag ville aldrig det här. Det är inte du.
Det gör ont. Jag längtar bort.
Efter den sjätte mintsprängda snapsen
så håller jag tillslut med dom.
Du var nog en hjälte på något vis.
Men den enda du räddade var dig själv.
Ditt namn är den där orkanen som ödelägger världen.
Hur heroiskt är det?