Ett dovt surrande är min konstanta följeslagare
väggarna runt om hör mitt tysta skrik
men jag fortsätter spela rollen av den oberörda

Det går snart inte
bördan är tyngre nu än någonsin
kan knappt låtsas längre att ha koll på bollarna som jag inte kan räkna...

Tiden är knapp, om några minuter bör jag vara redo
samlar fortfarande in mera intryck och får idéer från både höger och vänster...

det susar
det brusar 
mina nerver är spända och jag har tappat förmågan
att få musklerna i min kropp att slappna av.

Vad händer om jag dör?
Skulle jag kunna njuta av tystnaden 
eller skulle jag gå vilse i ljusskenen som leder mig till nästa stället
eller hamnar jag i den eviga mörkret?

Det brinner i nästan varje hörn och jag springer,  släcker de värsta lågorna...
inser att allting kommer att förvandlas till aska så småningom

min själ har varit för flexibel - för länge...
den har gjort en dubbelknut med trippla öglor i mitt inre

Hur skall jag trassla ur mig nu?