Att erkänna att man har ett problem, ett beroende är det första steget. Är det inte det alla säger hela tiden? Och visst försökte jag, hela tiden. Men någonstans långt bort var det någon som ropade på mig när jag satt och försökte övertala mig om att det jag gjorde var fel. En desperat och rädd röst som ropade på mig tog sig igenom mitt täcke och tog till slut tag i mig i ett hårt grepp och skakade om mig. Den skrek till mig att det är inte klart ännu. Det är inte min tur, jag måste fortsätta. Jag måste hålla mig vid liv. Och det är det sättet som funkar, håll kvar vid det, vad jag än gör så får jag inte sluta med det. Inte slänga rakbladet. Inte lämna något halvfärdigt. Inte lämna ojämna spår på armarna.

''Rösterna kom efter ett tag, när jag kände mig säker i det jag gjorde. När jag visste hur jag skulle göra för att få rätt känsla, när jag visste hur jag skulle göra för att inte låta någon veta att jag gjorde det. När jag var tillräckligt säker. När jag visste att det var en vattentät hemlighet som ingen kunde lista ut.
''Vad sa dom till dig? Vad fick dig att låta dom vara kvar?''
''Jag lät dom aldrig vara kvar, det var aldrig ett val, dom tog sig in och dom vägrade lämna mig. Dom ropade på mig när jag skulle sova, dom gav mig beröm när jag lyckades ta mig igenom min hud med det vassa bladet. Dom skällde på mig när jag tänkte att jag skulle hoppa över det. Dom hånade mig när jag försökte stå emot, dom sa att jag var svag som inte kunde fortsätta, dom sa att jag skulle i så fall bli den svaga lilla flickan som lika gärna kan låta bli att finnas. Men jag hade ju fått tillbaka en lust att leva. Nu när jag hade hittat ett sätt att andas utan att det gjorde ont.''

I think I´d better leave right now
before I fall any deeper
I think I´d better leave right now
feeling weaker and weaker
somebody better show me out
before I fall any deeper
I think I´d better leave right now.
Will Young

Musiken var allt för mig, har alltid varit en stor grej för mig, jag kunde relatera till låtar, på ett bra eller på ett dåligt sätt. Det spelade aldrig någon roll, bara jag hade något som kunde förklara hur jag kände när jag inte kunde själv. Det blev mitt ''safe place'' mitt sätt att kommunicera. Jag citerade texter överallt. Och började tycka att dom enda som kunde förstå mig var artisterna som sjöng mina känslor.

''Can we pretend that airplanes in the night sky are like shootin' stars
I could really use a wish right now, wish right now, wish right now
Can we pretend that airlplanes in the night skye are like shootin' stars
I could really use a wish right now, wish right now, wish right now.
-B.O.B Feat Hayley Williams

En dag ska min kärlek till musiken ta mig till fina platser.


''Jag planerade att han skulle bli min första. Så kär var jag. Att jag var villig att ge hela mig till honom. När jag tänker på det nu så känner jag mig så fånig, och dum. Korkad liksom.''
''Varför det?''
''För uppenbarligen var jag inte lika viktig för honom, varför förklarar jag det för dig igen? Vi har redan pratat om det här.''
Marit såg på mig med lugna ögon, ibland kunde det göra mig galen. Det var aldrig en lugn situation när hon såg så på mig. Och jag kände mig skyldig redan efter två sekunder för att jag var spydig mot henne. Men jag orkade inte gå igenom samma sak om och om igen, det gjorde ont och ju mer vi pratade om det desto mer korkad kände jag mig, som trodde att någon faktiskt kunde älska mig på ett bra sätt. Att någon kunde älska ett sånt totalt vrak.
''Jag vill att vi ser på det hela ur en annan vinkel. Tänk om han faktiskt älskade dig? Om du hade varit med honom och det hade visat sig att det var helt rätt?''

Jag kommer ihåg timmarna i soffan hemma hos mig, timmarna i soffan hemma hos honom, jag kommer ihåg hur pirriga vi var och hur vi inte kunde sluta le när vi var med varandra. Och jag var så högt över molnen lycklig när jag var med honom. Och han verkade likadan. Inga problem i världen kunde nå oss när vi var tillsammans. Vi var starka, stenhårda, vi var dom oslagbara. Det var vi mot världen. En gång i tiden.