Försökte ni få tiden att gå?
Genom att städa undan era saker, röja upp i er tillvaro.
En tillvaro ni visste skulle ta slut.
När ni såg början på slutet, vad tänkte ni?
Vad gick igenom era huvuden?
Oro? För oss som ni skulle lämna kvar.
Vi som nu är ensamma. Tomma.
Utan er. Tomma liv.
Tomma tankar. Ihåliga.
Vi är skadade, för livet.
Hål i våra själar. Ärrade.
Varför vi?
Och jag gör det om och om igen.
Skär upp en väg till mitt inre.
För att leda ut ångesten, smärtan.
För hur ska jag annars orka.
Hur ska min kropp nånsin kunna bli hel igen.
Så tunn nu, av sorg. Nästan genomskinlig.
Och tårarna rinner längs mina kinder, nedför min kropp.
Utan er är jag ingenting.
Som en sten, som en avgrund.