När du låg där
och var blek och liten
med masken över ansiktet
och rösten skorrande, ögonen flackande

då bad du mig att
sitta med dig tills du dör, när du dör
och jag sa att
jag får se, om jag har tid



-


Jag hoppas att du inte var arg på mig för att jag sa så. Mamma och pappa sa att du var hög, konstant, och det märkte jag väl själv också, som när du bad mig att köpa krukor till dig, fastän du förlorat kontrollen över dina muskler och inte längre kunde plantera, någonting. Jag hoppas att du var hög och glömde av vad vi hade sagt när du vaknade nästa gång, för om jag var du och jag hade kommit ihåg skulle jag ha hatat mig.

Jag hatar mig lite, ändå. Jag hatar mig för att jag sa så, och för varför jag sa så. Det klart jag hade haft tid, alltid, hur mycket tid som helst, alltid, för dig hade jag gjort en ocean av tid.
Men jag kan inte se dig dö.

Jag älskar dig. Jag älskar dig så. Jag älskar dig så mycket att jag fortfarande är i förnekelsestadiet, månader efter din begravning. Jag går omkring och pratar med dig. Jag skickar tankar till dig och undrar om de kommer fram, om vi vet så lite om livet och världen att det faktiskt skulle kunna vara möjligt, trots att det troligtvis inte är det. Jag förnekar att du inte skulle höra mig, så jag skickar långa tankar och skratt och massa kärlek till dig, så ofta jag tänker på dig.

Men jag kan inte se dig dö.
För mig är du allt annat än död. Du är en så ovanlig, ärlig och otvingad form av kärlek, och kärlek är väl för evigt?
Och som jag kommer ihåg dig är du levande.
Som du finns kvar inom mig, i min bröstkorg och mitt sinne, är du levande och vi går och köper laxpaj på torget och pratar om livet och dricker te. Du är levande och vi shoppar kläder tillsammans för att göra det mindre smärtsamt, för vi båda hatar att prova kläder. Du är levande och jag sover i din säng och berättar dagen efter i detalj hur sängen har skakat när du snarkat.
Du är levande och vi sitter tysta i vardagsrummet. Du stickar och jag läser. Vi behöver inget annat. Vi är bekväma i den tidsbubbla vi har med varandra.

Om jag hade varit med, hört pipen och slutat se höjningen på bröstkorgen, försökt skaka dig och insett att hur hårt jag än skakar, hur mycket jag än gråter kommer du aldrig vakna igen, så hade den del av mig som är du gått sönder. Jag hade aldrig mer kunnat tänka på hur du låter och hur du går och hur du luktar när vi kramas. Istället hade du varit där, din kropp som inte egentligen har något att göra med den som är du, inte längre, och allt jag hade kunnat minnas var hur död den kroppen var.

Så från mitt sorgsna, sorgsna hjärta ber jag om ursäkt. Jag ber tusen gånger om förlåt för att jag inte var starkare, för att jag inte klarade av att hålla din hand när du somnade.
Men.

Jag visste att jag behövde spara min styrka. Jag behövde leva för båda oss, jag behövde bära dig i bröstkorgen. Jag behövde ta in dig och aldrig släppa dig, aldrig glömma dig, jag behövde leva med ditt minne inom mig resten av livet.

Så förlåt, älskade älskade Lene, förlåt för att jag inte var starkare.
Men resten av mitt liv kommer jag behöva vara stark för att leva kvar

fast du är borta.