Prag 16 september 2015

Post Post

I jämmerdalen slår klockan,
alltid elva.
En orörlighetens timme,
står och stampar.
Min enda tid den går,
i sömnen
Så länge sen du rörde vid,
min rastlöshet.

Baddar in rosenvatten i viskningen,
av din andedräkt
Ett eko av doft är åter,
på papper.
Budet kom ordlöst med dina linjer,
dolt i paket.
En sked med socker döljer alltid,
en metallsmak inuti.

Kan skrika ditt namn,
det stannar mellan väggar.
Så mycket jag inte visste,
jag ville veta.
Jag skulle känna igen dig,
när du förlorat dig själv.
Nu ligger du där igen,
bredvid min säng.

Rop som flugit,
om varann.
Rader som hittat,
fel adress.
Ord som inte ville,
nå ända fram.
Viskningar som inte varit nära,
sen dess.

Kom Bianca kom!
...och du kom i karaktär

Blev så överväldigad. Jag fick post hemifrån idag, där låg dina brev. Inser att du inte fått och läst mina brev ännu. Jag vart helt förstummad av att få dig hit till mig, till den här situationen. Klarade inte av att läsa dem ordentligt nu direkt, bara ögna. Min värld välte en smula. Men jag ville uttrycka den känslan, så jag rafsade ner några versrader i all hast på det här banala vykortet. Jag hoppas du får läsa dem någon gång.

XX /D