Under hennes höga klackar brinner asfalten

där hon skyndar över torget

kraften i hennes steg

ekar i mitt längtansfulla bröst

blickar av åtrå rinner längs hennes långa blonda hår

knappt hinner jag känna doften av hennes parfym,

förrän minnet bleknar bort

Vad hade hon mig här att hämta?

Hur såg min dag ut i hennes ögonblick?

Genom luckor i lövens höstsonat

letar jag svar jag aldrig kommer att få

Varför förstår jag inte det hon alltid försökt i handling visa mig?

darrande reser sig min händer mot himlen

de ropar i sin ensamhet;

Kom lyft mig åter på stabila sanningar!

Finn mig i trygghet bevarad!

Du som spann min längtan ur dimmans fuktiga väv,

samla mina spillror

och lägg mig hel igen.