Nu har jag kommit till en gräns i mitt liv där jag inte orkar längre med min familj den ena halvan av familjen far och hans fru ringer så sällan när dom ringer så blir det prat om min lillasyster som inte vill ha med mig att göra pga av att jag gått ut i sociala medier och sa att våran far är alkoholist det är dagens sanning han misshandla min mor när jag var ett litet barn mitt framför mina egna ögon jag var livrädd trodde mamma skulle dö hon skrek så hjärtskärande och alkoholen hade gjort min far till en hustrumisshandlare aldrig har han gottgjort mig att sagt att han är lessen för vad han gjorde min kära mamma det gör ont att han inte förstår att han inte förstår vad han gjort mig det gör mig förtvivlad lessen rent ut jättearg .

Jag sitter här nu framför datorn upprörd ilsken lessen totalt raserad i min själ och min syster fattar inte inte att far är alkoholist hon är totalt omedveten om vad alkoholism är jag talar sanning rent ut från mitt hjärta jag gråter inombords och skakar i min besudlade kropp är trött på alla dessa lögner beroendet sitter i Våra gener jag är och så beroende av lugnande jag har kämpat för att trappa ned så mycket som möjligt till nästan noll 10 mg stesolid en piss i rymden kallar jag det .
Jag vill leva mitt eget liv klara av vardagen fastän jag har reumatism olika psykiska diagnoser och jag kan inte arbeta .

Alkoholismen är en listig rackare som bär på en stor lögn, i hela mitt liv har jag stått ut med denna sjukdom sett alla dess sidor nu vill jag bara ha lugn och ro i mitt liv klara av vanliga rutiner som alla andra klarar av vill vara som alla andra men jag inser att jag är jag och ingen annan och jag har olika behov precis som alla andra har .

Detta låter kanske rörigt detta jag skriver om det måste väl finnas andra som har samma problem som jag har familjehemligheter kallar jag det den stora livslögnen
som ingen vill kännas vid .