Hösten har blivit lika evig som alla höstar,
ett minnesfragment som jag tänker på.
Där ligger hon ännu naken bakom en gravsten.
På ett mörkt parti på kyrkogården råkar hon ut
för en obehörig, eller redan innan det dras hon in
i en bil, inga vittnen från en hetta 24 juli 1992.

Flashback, natten är en mörk pumpa, en raggarbil
svänger in på en Shell-mack, en ung kvinna stiger
ur, jeans, blont lockigt hår, det hörs bråk om en cigarett.
Sedan finns inga vittnen, inga fler än ett...
Hon sträcker ut en vit hand - spöklik vindstrupe.
>>Känner du också av det?>> frågar jag mitt sällskap.
>>Kusligt, ja absolut>>, sa han.

Dödgrävaren är virtuos, snabbare än sin egen skugga
bilen smyger fram som en puma i djungeln.
Marken är ojämn och chassit drar skumpande fram
numera mellan höstfärger på marknivå mot en äng.

Hon som en gång plockat blommor på den en gång
gröna ängen. Nu syns rostiga hadesträd som en
avsmalnande tunnel, rosorna på kinderna har försvunnit
och bleknat i ett dött karosseri.
Träden ser ut som spetsiga pilar i en pilbåge,
sista pilen har ännu inte avfyrats för det slutgiltiga.

Hon hör honom kalla och går fram för att
skriva på Hades bud och fördrag nu lever hon
i vindarna och söker passanter, om hon skulle kunna
berätta för en människa vad som hänt en död ängel...

Dödgrävaren är osynlig, men inte helt, i beige mantel,
beige byxor med livrem,...någon går nedsjunket i sina
skor...på väg att sjunka ner i underjorden., en man
som lärt sig djungelns lag, en förrymd fånge
från fängelset till ett skamligt mörker.

En bild i en purpurpuppa.
Han blev först förälskad, sedan ett tvärt kast
mot oöverstigliga begär, hat, hämnd, herravälde,
förakt mot svaghet och skrik.
Kort och gott, det händer igen.