Varför står målarburken där igen? Med samma pensel och nytt vatten, där på den grå murstenen utanför huset, där jag hyr en lägenhet.
Vad är det för färg? Oljefärg för tavelmåleri på linduk. Klockrent vatten. Människan kommer att måla något snart. Men vad? Kanske den intetsägande havsviken, men så händer det något. En människa går med nedböjt huvud av sorg. Nästan som min mor av lögner och jävulskap mot mig som person. Onödigt att hon gick med ett nerböjt huvud. En sådan duktig mor och lärarinna. Men vad hade någon gjort familjen? Varför denna eländiga och missvisande människosyn?
En avhuggen kvist på en stig. Det som var tycks hända om och om igen med ljudet från husnyckeln. Det som var kommer igen, om ingenting görs.

Då kom flickan att tänka på metafysik tröst och Richard Wagners syn på att världens enda existentiella berättigande är estetiska fenomen.
Förnumma delar av ting som fångar något essentiellt i tinget översätts till diktens stilar.
Stilen liknas vid fenomenet som förvandlas till estetik. Man kan måla med penseln. Då måste stilen vara målerisk. Penseln har en motsträvig hårborst och stilen måste vara som vax i honungskakan. Man kan stryka färg medhårs och mothårs motsvarande dikta utifrån framåtlickar och tillbakablickar. Figura är alltid i fas med det kommande för att fullbordas.

En trädgård är diktens andra trädgård.
En gräsplätt med buskar, blommor och träd, men även något annat än vad den synes vara. En höjd med oartikulerade toner över hunger, mättnad, ungdomlig och folklig kärlek.