Världserfarenhet är att inse en mängd olika språk,
ett lutande torn i Pisa med diagonaler som står sig
i längden utan att de roar mig.

Sådana tegelhäng, det är väl de som får mig att förkovra mig.

Då befattar jag mig med engelska berg och tyska
hus utan att få gåshud. Språk bör inte få vara en
främmande världserfarenhet utan en enskild värdslig
parole som den synes ska den vara.

Så känns den igen och går vidare och stort på vägen.

Helt enkelt först partiella ansatser som att sluta sig
kring en mängd pelare på rad och när valven når
vidderna. Öppnar sig och trår sina trådar runt en stad.

Språk är en sak, men att se världen en annan.
Världen ser man med tankar i ontologiska och ontiska
relationer. Det vill säga indirekt och direkt.

Ord och att visa sakförhållanden med tecken och satser.

Och dikten då? Den läser man som hur, när och varför
Artemis förvandlas till en hjort och i ett raster.