Vi ligger i hans soffa och tittar på en ny serie. Den är intressant och skildrar knarkkungen Pablo Escobars liv. En scen innehåller en gruppvåldtäkt och det berör mig så fruktansvärt mycket att jag blir illamående. När avsnittet är slut ligger jag stilla. Försöker fokusera på att andas. Men jag vet redan vad som är på väg och det gör mig så ledsen, för jag orkar inte nu. Inte ikväll. Snälla låt mig vara ifred.

Men kroppen börjar skaka, trots att jag försöker stå emot. Och andningens takt blir oregelbunden och hjärtat slår hårt. Jag kippar efter luft och känner hur tårarna börjar rinna. Han försöker hålla om mig, hålla fast mig; jag skakar så mycket. Det är redan för sent. Jag är redan i det där sovrummet och känner hans händer över och i min kropp. Det är redan för sent.

Jag är redan trasig.

Jag vet inte hur många minuter det går. Jag vet inte hur länge han försöker lugna mig, vet inte hur länge jag knappt får någon luft, vet inte hur länge mitt hjärta försöker slå sig ut ur min kropp. Till slut kommer jag tillbaka till verkligheten. Tårarna slutar inte komma och paniken försvinner inte, men flashbacken är över. Jag tar mig ut på balkongen och tänder en cigarett, sedan ber jag honom att hämta min telefon. Måste ringa mamma. Måste höra mammas röst. Hinner bara säga hej innan andningen blir ojämn och gråten tar över igen, men hon försöker lugna mig, frågar vad det är som har hänt.

Jag säger bara att jag är så jävla äcklig och jag är så trött på att känna såhär. Snälla bara ta bort det, jag vill inte ha det mer. Jag ville aldrig att det skulle bli såhär, jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna det här. Vill bara att det ska raderas, suddas ut, försvinna.
”Du är inte äcklig, Julia. Du är aldrig någonsin äcklig, du har aldrig varit äcklig.”
Jag försöker sluta gråta men det går inte. Efter en stund lägger vi på och jag tänder en ny cigarett, försöker hålla mina händer lugna, försöker fokusera på glöden i slutet av cigaretten istället för att känna allt som trängs och trycker i min kropp. Försöker slappna av.

Det går inte över. Jag kan bli lugn för en stund. För en timme, en dag, en vecka. Till och med en månad ibland. Men det går aldrig över helt.

Dagen efter är jag helt slut, både i kroppen och i huvudet. Men livet fortgår. Man kan inte bara pausa. Det finns måsten varje dag och jag vet inte hur jag ska hinna ta tag i allt.

Alla säger att jag måste göra det. Jobba bort det. Försöka komma framåt. Försöka komma över det. De säger att de förstår att det inte är enkelt, att det inte kommer gå på en månad och att jag förmodligen alltid kommer bära det med mig. Men jag måste ändå komma över det. Jag måste bli av med mina triggers, jag måste kunna vara nära människor jag älskar, jag måste måste måste.

Det är så jävla många måsten.

Måste gå till en psykolog, måste prata, måste förklara hur jag känner. Får aldrig bara vara. Får aldrig kräva att någon ska förstå, för hur i helvete ska någon kunna förstå det här? Får aldrig kräva att någon ska fatta var mina gränser går. Får aldrig kräva att den jag är tillsammans med inte ska behöva ha en jävla manual på hur jag fungerar.

För det blir ju så. Jag måste förklara saker jag inte ens själv förstår. Måste berätta om mina triggers, trots att jag inte alltid är medveten om dem själv. Måste berätta om vad man kan göra när jag får panikångest eller en flashback, trots att jag inte har rätt verktyg själv, trots att jag aldrig vet hur fan jag ska överleva en sådan stund. Måste förklara hur en person ska bete sig för att jag ska kunna visa kärlek, kunna vara nära. Kunna ligga.

Varför måste jag bli av med allt? Jag vet att människor vill väl. Jag vet att de säger det för att de bryr sig. För att de tror att det är rätt sak att säga. För att de kanske inte vet vad de annars kan säga. Men varför måste jag kämpa så mycket med att bara vara? Hur ska jag kunna acceptera vad som har hänt när ingen annan gör det? Hur ska jag kunna acceptera vad som har hänt, när ingen annan kan förstå vad det har lett till; varför jag är som jag är?

Jag vet inte hur jag ska förklara. Men hur fan ska jag kunna gå vidare, acceptera och hitta en förståelse och en respekt till mig själv trots det som hänt, när ingen annan gör det? Alla andra är så måna om att jag måste bli bättre.

Måste bli bra. Måste sluta vara deprimerad, måste sluta få flashbacks, måste sluta ha triggers. Istället för att bara acceptera att det är sådan här jag är - med alla triggers, alla dåliga dagar, alla mörka tankar? Det är ju för fan inte konstigt att jag har dem.


Jag tror att jag lägger så mycket skuld på mig själv för att det har gått tretton jävla år, men jag känner ändå inte att jag har kommit någonstans. Och alla begär hela tiden att jag ska komma framåt. Annars låter jag honom vinna.


Jag tror inte att de har fattat att jag redan har förlorat.