Den enda som vid änden av allt inte bara tröstade svalt
Som förstod allt jag inte kan tvätta bort
Trots att jag är besatt av att lyssna till vinden från ett hav

Hon kallar mig för en sån som flickor fastnar för
För jag har ögon som...
Men jag tycker mest att jag fryser

Hennes röst skjuts bort med vinden
Och jag låter röken följa med den
När jag slår igen balkongen till ljudet av likören

Ser i dolt på hennes foton
Hon är så lik sin far,
med pianofingrar och page

Jag vet aldrig vad jag ska säga henne
Om hennes känsla av Jerusalem
Om att ingen bara vill vara vän, bara att vi är för oss

Vi hade för höga förhoppningar på livet
Precis som hon säger
Och slog oss ner där inget är oss kärt

Och jag vill göra henne till mer,
än en av dom som försökt rädda mig från parker
Än en av dom som ville upplysa mig vart jag är på väg