Du var där , en gång för längesen.
Då fanns inte mycket annat där, den lilla stund som jag kände att jag fick rå om dig.
Då spelade de andra ingen roll. När du såg på mig så brydde jag mig inte om något annat.
Du var där, och du såg på mig.
Men såg du verkligen mig? Så som jag såg dig.
Såg du mig i all min komplexitet, eller var jag bara ännu en tjej.
Ännu en som svärmade runt dig, en i mängden.
Jag vill inte tro det, jag vill tro att du kände det som jag. Att du ville se mig, kanske såg du mig, kanske inte.
De svärmade runt dig jämt, fnittrande tonårstjejer. Det var du väl van, tyckte och tycker nog om uppmärksamheten.
Men jag är inte som dem, jag svärmar inte för dig.
Jag vill vara din hårda kalla verklighet.
Jag såg din blick den där sista kvällen.
Vet du hur ont det gjorde att titta bort? Och hur ont det gjorde att se på dig?
Vet du att jag nästan grät på planet? Jag fick kämpa för att hålla tårarna borta.
Vet du att jag tänker på dig så ofta? Alla saker jag vill säga dig.
Hur gärna jag vill se dig stå framför mig, hur jag vill slänga alla mina sanningar mot dig.
Jag vill att du ska se smärtan i mina ögon, utan chans att gömma dig.
Jag vill höra din kalla hårda sanning. Med dina ord och ingen skriven text.
Kanske möter jag dig igen, kanske inte. Gör jag det kommer jag nog bara vara tyst och hålla mig undan.
Säg vad du vill, men jag tänker inte visa min själ om inte du är redo att se den.