Sonetter sjunger livliga som vårar
i toner så gröna och klingande blad.
Att väsen ser bort mot människotårar
så stiger sångerna till himlarnas stad.

Serena ekon i gotiska valv, grönt.
i fönster blåser musiken på gläntan.
Idag de märker ljumhetens svala, skönt.
Nu är ensamhet tid och hennes trängtan.

Resor till främmande land är hennes liv.
För nya vägar och trivsel för trygghet.
Nu är förtroendet lågt, sa hon på kiv.
Kaliber, en viktig feeling för stygghet.

Kanhända är hon så, rejält stygg
så sa hon nej åter nej, på en gång.
I snön hon färdas över markens rygg.
Så färdas hon långt, så långt hon kan.

I drömmen så förtrogen med allt, att
den överträffar verkligheten på färden
som skrivs av sig självt.

Se framåt, vägen är lång och arbetet
mödosamt, inte lika lättsam som nu.
Den kräver mer och mer, så vänta och
se, när orden börjar leka katt och råtta,
jagar varandra, bits och leker killer,
bit av ordet, skapa ett mellanrum, som
andas i gåtor, likt födslovärkar och man
inte vet vad som kommer härnäst på tur,
som kräver handlag och eftertanke, som
sig bör hos alla skapande, som vill FRAMÅT,
skriva sig bort från misär, bara FRAM,
åt något där framme, men bit mig inte.
Jag har inga plåster hemma.