Visst är vi en del av jorden, redan långt innan vår död.
Jag står helt andlös i skogen, när himlen färgas röd,
höstlöven viskar, under min fot,
där ovan syns grenarna svarta, som sot.
På avstånd det eviga bruset från sjön,
kvällsvinden drar, genom tall och rönn.

Detta är min stund, just nu är jag här,
i detta medvetandet, livet mig bär.
Står på marken och känner min fot,
söka fäste i jorden, som trädets rot,
Sträcker mot himlen armar och händer,
mot kvällssolens strålar, ansiktet vänder.
Står trygg som ett träd i skymningens glöd,
här upphör all gräns, mellan liv och död.
Känner mig så förunderligt lätt,
kropp och själ, är med jorden ett.

Vad och varthän jag förut har varit,
i vilka tider och rymder jag farit,
vet inte någon, inte ens jag.
Jag anar det tidlösa hjärtats slag.