Tänk att det var jag som fick bära dig till livet,
från första fjärilslätta fladdret till styrkan och smärtan
som rev min kropp itu när du föddes.
Smärtan som i ett slag förvandlades till en ny kärlek, den starkaste.

Tänk att det var jag som var den första att möta din blick och jag anade evigheten.

Jag har fått följa dina steg, till glädje, till oro.
Förunderlig är tiden.

Nu kastar du loss, du följer din kurs på livets seglats.
Jag står på stranden och följer din fortsatta väg och
hoppas att jag gett dig tillräckligt mycket färdkost på vägen.