Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Om kärleken till ett träd


Norrgårdens lönn

I kanten av den smala skogsremsan mellan den bördiga slätten och den stora insjöns kalla vatten låg en gammal by. På Norrgårdens gårdsplan stod ett uråldrigt träd. Det var en lönn som någon planterat för länge sedan, trädet hade funnits där så länge folket i byn kunde minnas.
Lönnen bestod i begynnelsen av fyra små skott som under seklernas gång växt samman till ett ståtligt träd. Stammarna förgrenade sig bara någon meter ovanför marken vilket gjorde att trädet hade formen av en enorm buske som sträckte sina grenar mot skyn.

På våren när lönnen blommade hördes ett envist surrande av bin och humlor som girigt sög nektar ur de skira ljusgröna blommorna. De dröjde inte länge förrän de oansenliga blommorna skymdes av bladen som växte sig allt större. Så småningom förvandlades blommorna till lönnäsor i klasar.

De ljumma sommarvindarna drog prasslande genom kronans lövsal och gräset under trädet blev under sommaren oftast torrt och brunt. Sensommarens dagg förmådde inte förse gräset med den fukt det behövde, så törstig var den gamla lönnen.

September övergick i oktober och luften fylldes av doften av mognande äpplen. Skördetiden var över och trädets löv började gulna. Den enorma lönnen blev en brinnande buske i höstens alla färger. Efter de första frostnätterna fylldes gräsmattan under kronan av mängder med löv till bybarnens stora förtjusning. Barnen hoppade i lövhögarna och drog in doften av höst i näsborrarna. Nu vidtog ett tungt arbete med lövräfsning för hela familjen på gården. Blöta lönnlöv räfsades ihop i stora högar och kördes bort med häst och vagn. Kvar stod trädet med kala, svarta grenar i den grå höstdagern. Trädet gick till vintervila.

Klara vinterdagar, när solen enbart visade sig några få timmar, fick det kalla vinterljuset lönnens kala grenverk att antaga en silveraktig lyster. Tittade man närmare på de spröda kvistarna såg man redan anlagen till nästa års knoppar i väntan på längre dagar och vårvärme.

Så kom den efterlängtande våren igen. Snön smälte, det droppade från istapparna på ladugårdstaket. Smältvattnet rann i klara rännilar nedför den leriga bygatan. Naturen vaknade sakta till liv och lönnens knoppar svällde i vårsolen. Snart surrade det åter av humlor och bin i den blommande trädkronan.

Så växlade årstiderna. Årsring lades till årsring och trädets stam blev till slut så omfångsrik att det krävdes fyra man att famna den. Hästen som drog lövvagnen på hösten ersattes så småningom av en traktor.
Generation efter generation av Norrgårdens barn lekte i trädet. Soliga höstdagar klättrade de upp bland i grenarna och flätade lövkronor av de guldgula bladen. Lönnens täta bladverk erbjöd svalkande skugga under heta sommardagar. Många var de kaffestunder som avnjöts vid trädgårdsmöbeln under trädets krona.

Lönnen började åldras. Far i huset försökte förgäves laga den murknande stammen. Längre upp i trädet hade olika fåglar hackat hål i det mjuka virket och skapat ett veritabelt flervåningshus. Hackspettar, nötväckor och koltrastar var vanliga hyresgäster. Allra längst upp i kronan återfanns ett skatbo i flera etager. Kattugglor hördes ofta hoa i trädet under ljusa vårnätter.

En varm sommardag fick den knotiga gamla gårdslönnens lövverk agera festsal åt en stor skara bybor och tillresta släktingar. Norrgårdens yngste son döptes i den lilla sockenkyrkan och fick namnet Johannes. Dopfesten hölls hemma på gården i lönnens skugga. God mat serverades och till kaffet spelade en släkting australiensisk didgeridoo. De suggestiva tonerna steg som rökelse upp i bladverket och tonade bort i den varma sommarvinden.

Några år passerade och lönnen åldrades alltmer. Norrgårdens tre söner gungade i den röda gungan fäst vid en av trädets kraftigaste grenar.

Så en vinter strax efter nyår drog en storm in över landet. Lönnen kved och gnydde när de kraftiga stormbyarna rev och slet i dess krona. Stormen fick namnet Gudrun.
Till allas förvåning stod trädet kvar när stormen bedarrat. Marken under lönnen var täckt av knäckta grenar och kvistar. Mor i huset begav sig ut för att röja upp efter stormen. När hon gick under trädet hörde hon ett knakande och knirrande. Hon såg att en av de fyra stammarna var knäckt men fortfarande stod upprätt. En spricka löpte från grenklykan ända ner till marken. Sprickan vidgades och smalnade med vindens rörelse. Det var bara en tidsfråga innan stammen skulle falla. Bedrövade anlitade gårdsfolket en skogshuggare som tog ner den spräckta stammen innan olyckan var framme.

Norrgårdens gamla lönn stod kvar men var stympad. Den stora busken hade förlorat sin form och var i dåligt skick. Gårdsfolket kunde ändå inte förmå sig att fatta beslutet att ta ner sitt träd.
Lönnen fick stå kvar och norrgårdspojkarna fortsatte gunga i den röda gungan. Kaffet avnjöts alltjämt vid trädgårdsmöbeln i skuggan av trädet.

Svampar växte varje höst vid trädets rot och husfars provisoriska lagningar ramlade sakta bort. Året efter den stora stormen hände det igen.
I januari bröt ovädret åter ut, ännu värre denna gång, i alla fall i dessa trakter. Stormen ruskade om de gamla husen i byn, tegelpannor singlade som vilsna löv genom trädgårdarna och byns gamla träd föll om varandra. Barnen fick inte gå ut denna dag utan sprang från fönster till fönster och tittade på förödelsen. Denna storm fick namnet Per.

Men stormen Per klarade inte av att fälla Norrgårdens lönn. Trädet stod kvar om än något tilltufsat och omskakat. Gårdsfolket började undra hur mycket mer det gamla murknande trädet skulle klara av. Man rådfrågade en expert på området som sade:
-”Trädet kommer troligen att falla vid nästa storm. Ta ner lönnen!”
Att en av de stora stammarna lutade in över boningshuset var nog den avgörande orsaken till det svåra beslutet. Mor i huset talade med skogsmästaren som lovade att komma så snart tillfälle gavs.

Sent en kväll i september ringde telefonen. Det var skogsmästaren som meddelade att de hade en lucka i schemat och skulle komma nästa förmiddag och ta ner trädet. Lätt upprörd stammade Mor i huset:
-”Men, men, men då måste jag flytta på trädgårdsmöbeln!”
Skogsmästaren tyckte detta var en bra idé och lade på luren.

Tidigt nästa morgon, innan barnen vaknat, gick Mor i huset ut till det gamla trädet. Hon drog in den klara septemberluften. Lönnens blad lyste guldgula och morgonsolen speglade sig i det daggiga gräset. Med vemod kånkade hon undan trädgårdsmöblerna på behörigt avstånd från avverkningsområdet och plockade ner den röda gungan.
Hon stod länge med tårar i ögonen och höll om det gamla trädet, kände den skrovliga barken mot sin kind.
-”Förlåt!” viskade hon, till Norrgårdens lönn.




Prosa (Novell) av Maria Sundelius
Läst 150 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2021-02-05 19:26



Bookmark and Share


  Gunnar Hilén VIP
Vilken kärlek !
2021-02-06
  > Nästa text
< Föregående

Maria Sundelius
Maria Sundelius